Nationalekonomi

Här presenteras finansartiklar som berör områdena nationalekonomi och finansiell ekonomi. Dessa artiklar handlar om teorier och forskning kring nationalekonomi och finansiell ekonomi.
Riksbanken bedriver en flexibel inflationsmålspolitik som syftar till att stabilisera inflationen runt inflationsmålet men också till att stabilisera realekonomin. För att uppnå detta sätter Riksbanken reporäntan och publicerar en prognos över reporäntan de kommande åren. Reporäntan och de förväntningar om framtida reporäntor som reporäntebanan ger upphov till påverkar marknadsräntor som sedan påverkar aggregerad efterfrågan och inflation.

När jag började på Riksbanken för tre år sedan hade jag inte under de föregående åtta åren följt den ekonomiska utvecklingen lika ingående som när jag var på Finansdepartementet och Konjunkturinstitutet. Jag fick rådet av Staffan Viotti, som är professor i finansiell ekonomi och rådgivare till direktionen, att sätta mig in i de nya finansiella instrument som hade utvecklats under senare år.

Länderna i Östeuropa och forna Sovjetunionen har sedan Berlinmurens fall 1989 genomgått omfattande ekonomiska och politiska förändringar; transitioner från planekonomi till marknadsekonomi. I en ny avhandling från Växjö universitet undersöker nationalekonomen Monika Hjeds Löfmark två olika områden inom transitionsekonomi. Avhandlingen består av fyra vetenskapliga artiklar. Dessa rör dels rysk arbetsmarknad och dels sambandet mellan transition och terrorism.
 

Tanken är att jag ska tala om lönebildning och penningpolitik idag. Den största delen av mitt anförande kommer också att handla om det. Men med tanke på att vi flyttade fram det penningpolitiska mötet till i onsdags och att vi då sänkte reporäntan till 2 procent så vill jag börja med att säga ett par ord om det beslutet.

Rapporteringen kring Riksbanken domineras i normala tider av vad vi gör, eller inte gör, med räntan. Fokus brukar alltså vara riktad på en av Riksbankens två huvuduppgifter, nämligen den att upprätthålla prisstabilitet. Den andra huvuduppgiften, att värna den finansiella stabiliteten, brukar hamna i skymundan; hälsan tiger still. På senare tid har den finansiella stabiliteten av naturliga skäl fått en framträdande plats i rapporteringen.

Under de senaste månaderna har vi bevittnat hur myndigheter världen över har vidtagit massiva åtgärder för att bemöta den aktuella finanskrisen. Få länder har klarat sig undan när krisen har spridit sig över hela världen. Även de som inte omedelbart berördes av de problem som ursprungligen utlöste krisen har nu drabbats. Ingen kris har någonsin tidigare fått sådana omfattande globala följder som den vi nu upplever. Detta har gjort att regeringar, centralbanker och tillsynsmyndigheter nu befinner sig i en ny situation då de måste hantera de utmaningar den finansiella globaliseringen innebär.

Under året som gått har jag och mina kollegor i Riksbanksdirektionen vid ett antal tillfällen talat om den finansiella oro som just nu präglar hela världsekonomin. Det har funnits anledning att återkomma till ämnet eftersom turbulensen ständigt tagit nya vändningar. Under hösten har oron kommit in i sin hittills intensivaste fas och det finns skäl att återigen reflektera över vad som händer och sker. Det är också vad jag tänkt göra i mitt tal här idag.

I media och den allmänna debatten nämns ofta ordet lågkonjunktur, men det verkar råda en viss förvirring kring vad begreppet egentligen innebär. Ibland används termen om allmänt dåliga tider, i andra fall undviker man den och talar istället om recession. 

Peter Sellin och Karl Walentin har med hjälp av en ekonomisk modell studerat hur bostadspriserna påverkar den privata konsumtionen, bostadsbyggandet och BNP-tillväxten samt hur penningpolitiken påverkar bostadspriserna. Författarna har kommit fram till 3 mycket intressanta slutsatser.